I denna del av rapporten vill jag först ge en definition på vad traumatisk kris är, vad som kan förorsaka den och hur den tidsmässigt kan upplevas för främst män. Jag försöker också utifrån mannens perspektiv förklara olika sätt att möta den traumatiska krisen och går igenom några av de vanligaste reaktionssätten.
Att definiera traumatisk kris
Det verkar vara först under de senaste 40 åren man på olika håll i världen sökt definitioner på den traumatiska krisen som i alla tider varit en del av människans verklighet. Mest kända är Gerald Caplans (l961) och Lydia Rapoports (l967) definitioner. I Sverige är det främst Loma Feigenberg (l979) och Johan Cullberg (l978) som uppmärksammats. Den definition som jag här vill ansluta mig till är Loma Feigenbergs där han sätter som kriterier:
Krisen utlöses av en yttre reel händelse.
Händelsen utgör en så svår belastning för den drabbade personen, att den överstiger hans psykiska resurser och förmåga att anpassa sig.
Mål och önskningar som han upplever som väsentliga hotas eller blockeras.
Belastningen utlöser spänning och ångest hos honom som ökar till maximum och sedan klingar av eller bryter ner honom.
Krisen aktiverar centrala problem och konflikter från såväl tidigare som senare livsperioder.
Det är intressant att Feigenberg under punkt 4 försöker förklara hur en traumatisk kris kan genomlevas med all ångest och all spänning för att så småningom klinga av eller bryta ner den drabbade, vilket jag nedan försöker visa genom Fyra olika sätt att möta krisen. Viktigt är också att Feigenberg under punkt 5 visar hur krisen kan aktivera centrala problem och konflikter under tidiga livsperioder. Detta återkommer i denna rapport i nästa avsnitt Från mammas pojke till pappas son. Där ska jag visa hur mannens personlighetsutveckling på olika områden påverkar hur han kan handskas med de kriser som drabbar honom.
Det är viktigt att komma ihåg att en kris alltid förorsakas av en yttre händelse eller hot om förlust, så allvarlig att den skakar om den drabbades vanliga bild av verkligheten och världen. Händelserna ställer en man inför perspektiv som han inte tidigare ställts inför och som han till att börja med inte kan bemästra. Upplevelsen av det inträffade är det viktiga. Samma händelse kan påverka två människor helt olika. Den ene kan hamna i en verkligt djup kris medan den andra är praktiskt taget opåverkad.
Händelserna som kan påverka kan vara något av följande:
Förlust av självständighet ( t ex inläggning på sjuk hus, intagning på fångvårdsanstalt, militärtjänst, att ingå äktenskap)
Förlust av något eller någon man är fäst vid ( t ex dödsfall, skilsmässa, amputation, håravfall, bli arbetslös, bli bedragen)
Problem som rör förmågan att få barn ( t ex abort, missfall, få besked om sterilitet)
Problem med livsåskådningen ( t ex mittlivskris, religiös kris)
Yttre katastrofer ( t ex våldtäkt, naturkatastrof, hotas till livet, psykos hos närstående)
För den behandlande psykoterapeuten som möter både stora dramer som små problem är det viktigt att alltid minnas att en svår yttre händelse har olika inre innebörd för olika människor. Det som hos en person kan upplevas som en dödsdom kan hos en annan gå relativt spårlöst förbi. Det är de tidigare erfarenheter under livet av det som inträffat som avgör reaktionerna. En persons biografi och livshistoria är alltså av avgörande betydelse. ”Barndomsåren kan ses som grundstenar till det vuxna livet” (Cullberg l977).Här finns säkert också könsskillnader. Att förlora sitt arbete kan för en man göra att han klart överväger självmord, medan det för en kvinna kan upplevas som en möjlighet att vara hemma med barnen mer. Kanske gick det förr att se klara könsskillnader när någon förlora ett barn eller gick igenom en skilsmässa? Mannens brist på delaktighet i barnets dagliga skötsel kanske gjorde att krisreaktionen blev starkare hos barnets mor än hos dess far. En skilsmässa var förr lättare att handskas med för en man, då det inte var självklart att äktenskapet byggde på ömsesidig känslomässig relation, utan en arbetsgemenskap eller social nödvändighet.
Mycket talar för att vi idag generellt har svårare att handskas med stora motgångar och plötsliga förändringar i vår livssituation. Vid ett samtal uttryckte en man det så: ”Vi är första generationen som utgår från att allting ska vara bra.” I vårt samhälle har under några årtionden byggts upp en bild av att det normala och riktiga är att må bra och att vara lycklig. När så livssituationen hastigt förändras genom att barnet dör, hustrun vill skiljas eller arbetetslöshet väntar, då slås bilden av verkligheten sönder och samman. Förutom de praktiska, kroppsliga och psykologiska förändringar som krisen innebär trasas människors existentiella verklighet sönder. I arbetet med människor i kris ser jag ofta att det är detta som är svårast att hämta sig från – den drabbades bild av vad livet är och skall vara har krossats. Att bygga upp en ny trygghet, en ny existentiell grund tar lång tid och fordrar en speciell själslig arbetsinsats. Krisen är i sin kärna en existentiell utmaning.
Reaktioner direkt vid ett svårt besked
De vanligaste reaktionerna hos en man direkt när beskedet kommit om att barnet har dött , hustrun kraftfullt meddelat att hon vill ha skilsmässa eller informationen kommit om uppsägningen på arbetsplatsen kan beskrivas som någon av följande fem reaktionsmönster. Detta bygger jag främst på erfarenheter från 20 års arbete som kristerapeut och handledare för vårdpersonal och räddningspersonal:
• Till synes som vanligt: Mannen visar inte direkt någon reaktion utåt. Han varken kommer med följdfrågor eller verkar ha förstått vad som har sagt. Han kan fortsätta att läsa tidningen som han höll på med innan beskedet gavs eller han fortsätter sin avbrutna resa. Anledningen kan förstås vara att informationen gjorts på luddigt sätt , utan användande av de rätta orden. Men lika ofta är det mannens sätt att hålla ihop det psykologiska skalet. Försvarsmekanismer av olika slag slår till.
• Stelhet och tröghet: När beskedet getts sjunker den drabbade mannen ihop. Han blir sittande på en stol och stirrar framför sig. Ger man honom en kopp kaffe tar han båda händerna till hjälp. Han säger inte så mycket, men den som finns bredvid kan förstå att det pågår ett intensivt psykiskt arbete inom honom, som tar hårt på de kroppsliga krafterna.
• Starka känsloreaktioner: Mannen kan intensivt börja störtgråta, rusa omkring till synes planlöst eller t o m skratta ohejdat. De som reagerar på detta sätt är de som på medvetet eller omedvetet plan har vetat vad som skulle komma, även om denna vetskap bara varit någon minut eller dag. Oftast är det kulturellt betingat. Män från sydliga länder reagerar ofta intensivt redan från början.
• Överaktivitet: En mycket vanlig reaktion hos män är att han gör det som egentligen är ett känslomässigt problem till ett praktiskt. Mannen som får besked om sin svåra diagnos och ägnar dagen åt att ringa runt till arbetsplatsen för att ordna efterträdare eller ringer mäklare för att sälja sommarstugan eller villan , så att familjen ska slippa ha besvär med detta. Vid skilsmässa är det inte ovanligt att mannen direkt i kaoset vill börja diskutera vem som skall ha vad och hur allt praktiskt ska kunna ordnas.
• Aggression: Ett av mannens sätt att hålla verkligheten på avstånd är att gå i försvar eller till angrepp. När beskedet om barnets död lämnas går mannen direkt till attack mot t ex läkaren med anklagelser och ifrågasättanden. Aggression finns praktiskt taget alltid med, men hålls oftast i schack av våra behov av att vara sociala.
Första kvällen, första natten reagerar de allra flesta med kroppslig oro och med att tankar och funderingar av alla slag strömmar genom psyke och kropp. Svårighet att sitta still eller att komma till ro i sängen är mycket vanligt. Många män kan förvåna omgivningen genom att gå och lägga sig och sova till synes obehindrat hela natten. Mannens rädsla för att inte kunna vara det stöd han känner krav på sig att vara för sin hustru kan göra att han gärna vill ha tillgång till lugnande medel eller sömntabletter – för hustrun.
Rent generellt är min övertygelse att vi skall hjälpa de drabbade att undvika lugnande medel, antingen det är bensodiazepin eller alkohol, de första dygnen, därför att under denna tid är risken störst att bruket blir långvarigt.
Fyra huvudgrupper av reaktionssätt
När första dygnet är till ända finns det olika sätt för den drabbade att möta krisen. Kjell Kallenberg (l987) beskriver i sin avhandling fyra huvudgrupper av reaktionsmönster:
1. Den gränslösa krisen är den som är lättast att urskilja. Sorgen är intensiv och tydlig och den omedelbara krisreaktionen är stark. Alla de intensiva, smärtfyllda krisreaktionerna som människor och litteraturen beskriver återfinns i denna grupp. De drabbade är i riskzonen att hamna i en kronisk kris. Sjukskrivningstiderna är genomsnittligt längre i denna grupp och bruket av psykofarmaka mer ihållande.
2. Den spontana krisen (”den vanliga krisen”) kännetecknas av en hög intensitet i reaktionerna, starka känsloutrryck och stor utlevelse den första tiden. Detta övergår med tiden till ett mindre, klart bearbetande förlopp.
3. Den fördröjda krisen kan sägas vara den spontana krisens spegelbild. Krisuttrycken är till en början behärskade, och graden av accepterande och verklighetsförankring är påfallande. Så småningom sker en förändring med djupnande känsloreaktioner som åtföljs av smärta och övriga krisreaktioner. Inte så sällan kan krisreaktionerna vara fördröjda i månader och år och sätts igång av någon ny motgång i livet som inte behöver vara svår.
4. Den återhållna krisen påverkar egentligen inte livsföringen hos den drabbade alls. Man gör det man tidigare gjort och arbetar vidare som vanligt. Det inträffade förefaller nästan vara en parentes i tillvaron, något som inte förmått rubba dess jämnvikt. Män som mister sina hustrur flyttar snabbt tillsammans med en ny kvinna. Om de mist ett barn blir de snarast förargade när arbetskamrater och vänner frågar hur de mår. Ett uttryck som återkommer hos drabbade i denna grupp är -”livet måste ju ändå gå vidare”.
Min erfarenhet är att män oftast återfinns i grupperna 3 och 4, den fördröjda krisen och den återhållna krisen. När det gäller den återhållna krisen bekräftas det av Kallenbergs undersökning. Kvinnor återfinns företrädesvis i de två första grupperna. De allra flesta drabbade återfinns i grupperna den spontana och den fördröjda krisen. Funderingarna om varför män är klart överrepresenterade i gruppen den återhållna krisen ber jag att få återkomma till i diskussionen efter genomgången av hur personlighetsutvecklingen och de olika krislösningsmedlen kan påverkar männens reaktioner.
Tidsschema
Jag vill nu presentera mina erfarenheter från det som ovan betecknas med den spontana krisen. Detta kan också gälla den fördröjda krisen, när reaktionerna väl kommit igång. Själva tidsschemat kan då se ut så här:
Kaoset: från någon minut – till något dygn
Bedövningsperioden: upp till fjorton dagar
Reaktionen:
Anpassningen:
Inlemmandet: upp till något år
Förnyelsen:
Försoningen med livet: börjar från halvåret/året
Vemodet: från fem – tio år
De närmaste veckornas reaktioner kan förvåna många drabbade. De trodde sig inte om att kunna hantera det svåra som inträffat på detta lugna, samlade sätt. Enklast beskrivs denna period som en bedövningsperiod. Mannen kan då börja fundera något lite på det som hänt, försöker ofta dra nytta av ”bedövningen” så att han slipper gå för djupt i tankar och känslor. Han är ofta stolt över att han ”klarar det så bra”, och försöker lösa det som hänt genom att antingen se det som ett praktiskt problem eller försöker få livet att flyta vidare precis som ingenting har hänt. En del män störtar rakt ner i förtvivlans djup och det blir tankar på skuld inför det som hänt som överskyler allt.
Efter några veckor kommer ofta de känslomässiga reaktionerna starkt. Många blir oroliga då de tror att det är något fel på dem. Upplevelsen av att allt gick så bra de första veckorna har gjort att de trott att det ska fortsätta att vara på samma sätt. Men det som händer är att allt eftersom mannen tvingas att anpassa sig praktiskt till det som hänt, kommer de känslomässiga reaktionerna igång. Om den drabbade vågar möta dessa känslor sker en bearbetning och ett inlemmande av det som hänt. Under hela det första året efter krisen möter den drabbade människor, situationer , helger och födelsedagar ”för första gången” , varför känslomässig reaktioner kommer att skaka om och skölja över.
Många män brukar beskriva den djupa förtvivlan och depressiva känsla som kommer ungefär ett kvartal efter t ex barnets död som ett stort svart hål. Troligen är anledningen att verkligheten blivit så tydlig. Det finns ingen möjlighet att återvända till tiden före det inträffade. Mot all inre vilja måste mannen bejaka det som hänt som en verklighet och då blir förtvivlan djup. Det är ungefär samtidigt som omgivningen utgår från att han skall ha stabiliserat sig och då uppstår en klar konflikt mellan omgivningens förväntan och min egen inre förtvivlan och många tror att de ”aldrig mer blir riktiga igen”.
Efter att årsdagen av det inträffade har passerats kan bearbetningen ofta ske lite mer rofyllt även om de flesta störtar ner i avgrunden då och då. Och efter 5 -10 år kan de flesta se tillbaka på det som inträffat utan att det ”gör ont”. En vemodskänsla kan och ska finnas kvar när jag påminns på något sätt om hur livet var före det inträffade.Den drabbade är så färdig med krisen som man någonsin kan bli.
I samband med en internationell konferens om sorg sommaren l994 anordnad av Svenska föreningen för psykisk hälsovård, framförde flera talare tankar om att mannen sörjer under kortare tid än kvinnan. Detta ifrågasätter jag starkt. Under många års arbete med människor i sorg – män och kvinnor – kan jag inte finna stöd för detta. Krisens tidsaspekter verkar vara ungefär desamma, medan de krisreaktioner, den sorg mannen visar upp för omgivningen kan få oss att tro att han har bearbetat färdigt snabbare. Bortsett från den grupp män som ovan beskrivets som ingående i gruppen den återhållna krisen, men detta skulle jag vilja beteckna som ett annat sätt att sörja och inte ett kortare sätt. Många män lurar både sig själva och omgivningen genom att gömma undan och fördröja sin sorg. När denna sorg sedan bryter ut är det lätt att det blir missbruk av olika slag.
Det som också blivit mycket tydligt för mig är att de allra flesta människor har resurser att handskas med de kriser de möter i livet. Detta gäller såväl kvinnor som män. Min uppfattning är att precis som det finns inlagt i generna hur kroppen ska klara av sjukdomar den drabbas av, så vet också kropp och psyke hur den ska handskas med de traumatiska kriser som kommer. Generation efter generation människor också i vårt land har drabbats av kriser och lärt sig att möta dem. Den kunskap som ligger arkaiskt djupt förborgad i vårt psyke formas dessutom av det som vi möter under uppväxtåren t ex föräldrars och den sociala miljöns förväntningar på hur en man ska hantera kriser. Vad som är genetisk, social och vad som är kulturell påverkan kan vara svårt att utreda. Någon forskning som kan påvisa ärftlig motståndskraft mot kris har jag inte kunnat finna.
Reaktioner under de närmaste åren
De vanligaste reaktionerna under året/åren som kommer är de som här presenteras. Oavsett vilken anledningen är till den traumatiska krisen är reaktionsmönstren förvånansvärt lika.
• Behovet av att om och om igen gå igenom vad som hänt, sagts och gjorts När män, i en undersökning vid Kriscentrum för män i Göteborg, fått reflektera över om de själva erfar några skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att hantera kriser, uppger bara 1/5 av männen att de inte tror att det finns någon skillnad mellan könen.xxx Hela 74% av männen framhåller att kvinnor har en annan öppenhet och har väninnor som stöd och hjälp. De anser att för männen är tystnad, slutenhet och inbundenhet det vanligaste. – ”Tänker, grubblar. Behåller det för mig själv. Det gör mig förstås dyster till sinnelaget så att andra får sig en känga”. -”Män är inställda på att sluta sig inom sig själva, förnekar, flyr. Lever ut krisen på ett destruktivt sätt. Vi män stänger av känslor mer”. -” Vi tiger. Kvinnor visar sina kriser mer öppet”. Flera män påpekar att när män är tysta och slutna så talar de tyst för sig själva – grubblar – och försöker tänka ut lösningar. Det är inte någon man som i denna undersökning förnekar behovet av att gå igenom, få struktur och perspektiv på det som hänt.
• Skuld och skamkänslor. För både män och kvinnor är äkta och falsk skuld, såväl som äkta och falska skam nästan alltid närvarande vid en kris. Den falska skulden visar sig genom att man oupphörligen frågar sig om det inte borde ha gått att förutse det som inträffade. Vid arbetslöshet kommer anklagelse mot sig själv att man borde förstått att byta arbete för 5 år sedan eller utbildat sig vidare. Skammen vid arbetslöshet kan visa sig genom att man inte vågar visa sig ute i bostadsområdet på dagtid. Bland de personer jag följt som dödat någon förvånades jag de första gångerna över männens reaktioner. En pappa som körde ihjäl sin son och en 60-årig man som i en krock dödade tre personer ville ogärna i samtalets form bearbeta det som hänt , men kunde beskriva helvetet ”i magen och bröstet” som malde hela dagarna. På min raka fråga medgav de att det handlade om skulden. I den ovan citerade undersökningen från Kriscentrum säger några: -” Försummat min sambo till förmån för barnen och arbetet. Inte löst de små vardagsproblemen i hushåll och sängkammare”. – ” Jag har nog tagit för självklart att hon vet att jag älskar henne. Inte kunnat se hennes signaler. Talat för litet. Brytt mig för lite om frugan. Känner skuld för det”.
• Vrede, avund, bitterhet, aggression. De känslor av utsatthet, att ha blivit bortvald, påhoppad av livet och känslan av att inte kunna påverka eller förändra sin situationen kan hos mannen föda en fruktansvärd vrede och aggression. Det finns en benägenhet hos män att låta en mångfald olika känslor släppas fram som aggressivitet. Aggression är den känsla som har högst meritvärde i manskulturen/mansrollen, den känsla som är lättast att uttrycka till andra, den känsla som lättast skapar psykisk kraft att uttrycka till andra. Vid en anhörigs död kan denna vrede kan riktas mot både behandlande sjukhus, mot Gud och mot den döde som så skändligen lämnat honom. Några män har en benägenhet att fastna i de aggressiva känslorna och då finns en uppenbar risk för att för all framtid fastna i bitterhet – en gnagande inåtvänd känsla. Aggressiviteten är samtidigt en viktig kraft för att ”slå sig fri” ur en relation och kan vara till hjälp vid en skilsmässa. Aggressiviteten ingår som en del i att skapa ett eget jag och att särskilja sig från andra.
• Koncentrationssvårigheter. För många män är det viktigt att snabbt komma igång med arbete och fritidssysselsättning. Om armar, händer och ben fungerar som de ska kan många män bli förskräckta när de upptäcker sina koncentrationssvårigheter. De kommer inte ihåg vad de gjort den senaste halvtimmen eller upptäcker att de inte kommer ihåg det enklaste handgrepp. De kan plötsligt bli osäkra på hur många gånger de rusat runt i elljusspåret eller blir stående och bara stirrat framför sig.
• Växling mellan bearbetning och förnekande/förskjutning. Ingen orkar att hela tiden gå och fundera och känslomässigt reagera på det som hänt, därför upplever man ofta starka svängningar i humöret. Vissa stunder känns allt helt naket, öppet och oöverstigligt och vid andra tillfällen kan den drabbade stoppa undan det som hänt och inte tänka på det. Detta är en sund reaktion som vi skall vara tacksamma för. Det sker en successiv separation, där man omväxlande förnekar verkligheten och konfronteras med den. Någon har beskrivit sorgen efter t ex ett barn som en räcka ”smådödar”. Problemet för män kan vara att såväl de själva som omgivningen ”godkänner” enbart de stunder då allt är under kontroll. När mannen konfronteras med verkligheten slås kontrollbehovet och ”ensambearbetningen” på.
• Nedstämdhet och depression: Vid alla traumatiska kriser finns en nedstämdhet hos den drabbade. Detta sänkta stämningsläge kan ibland övergå i depression och men missförstås ofta av omgivningen. Det uppfattas som en depression, men är det inte. Stressforskningen har visat hur viktigt det är med andra människors stöd, omtanke och medkänsla vid personliga kriser. Förenklat kan man säga att den som har en nära vän slipper att drabbas av depression vid personliga kriser. Om man då betänker att 60 % av männen vid göteborgsundersökningen uppger sig helt sakna privata kontakter som de kan ta upp sina kriser och problem med, så är det lätt att förstå att män lätt blir deprimerade. Enligt min erfarenhet söker män ogärna läkarhjälp för sin depression vid kris, inte förrän någon i omgivningen ”tvingar” iväg dem. Ofta försöker de lösa de depressiva känslorna med alkohol, vilket sällan ger bra effekt.
• Misstänksamhet, missförstånd, förvirring. De vanliga koncentrationssvårigheterna ger ofta upphov till minnesluckor. Dessa minnesluckor kan vara korta, kanske någon minut, men även mycket långa minnesluckor kan förekomma. En ung man jag arbetade med hade en minneslucka på 2 år. Dessa minnesluckor kan t.ex. göra att den krisdrabbade inte minns vad som hände dagen efter att arbetsgivaren meddelat uppsägningen eller barnet dött. Detta ger ofta anledning till misstänksamhet och många missförstånd. Den drabbade misstänker omgivningen att luras och ljuga. Detta kan utlösa antingen aggression eller att den drabbade börjar undra om ”han håller på att bli galen”.
• Isolering av känslor, förnekande, bortträngning: Dessa tre psykologiska försvarsmekanismer uppmuntras ofta den drabbade att använda oavsett om det är en man eller en kvinna. Den man som ”gömmer undan” det som drabbat honom får ofta höra uttryck som: -”Tänka vad Du tar det bra” eller -”Oh, vad duktig du är”. Mycket tyder på att krisen senare i livet dyker upp med stor kraft, inte så sällan när något annat till synes lindrigare drabbar. Forskningen omkring posttraumatiska stressstörningar (PTSD = Post-Traumatic Stress Disorder) visar mycket tydligt på vikten av att ”ta tag i” i sin kris när den är aktuell.Hela den fortsatta levnaden kan hämmas på olika sätt. Risken för att utveckla ångest och depression är stor. Framför allt vid anhörigs hastiga dödsfall.
• Resignation, apati, egen dödslängtan: De män, som upplever att de har förlorat allt som gav deras liv mening eller egenvärde kan ge upp psykiskt, kroppsligt och socialt . Den drabbade slutar att gå till arbetet, sköter inte längre sin dagliga hygien, slutar äta och kan mer eller mindre medvetet eller omedvetet påskynda sin död. Min erfarenhet är dock att där det föreligger en uttalad dödslängtan så är det sällan en längtan efter döden, utan en längtan bort från den aktuella situationen. -” Tänk om jag fick dö nu och vakna i morgon och allt inte var sant” eller – ” Tänk om jag fick dö nu och vakna om ett halvår och allt var över”.Men man kan faktiskt dö av ”brustet hjärta”. Män i 70 års åldern som förlorar sin hustru lever vanligen inte lika länge som de som får leva kvar i äktenskap. De tre situationer som är särskilt påfrestande är: 1. Att förlora något som gav trygghet. 2. Att missta självförtroendet. 3. Att tvingas anpassa sig till en ny livssituation. Att förlora arbetet kan för en man slå hårt och knäcka känslan av egenvärde. Tvingas han dessutom att byta bostad av ekonomiska skäl och kanske överges av sin kvinna så ligger döden i form av självmord snubblande nära.
• Existentiell oro, sökande efter en mening: Den traumatiska krisen är i sin grund en existentiell kris: en livsgrundskris och en ”livets meningskris”. En undersökning från Örebro där sörjande människor följts under flera år visar att för samtliga personer är livsåskådningen, medvetet eller omedvetet, väsentlig för krisförloppet. Oavsett livsåskådningens innehåll är det med sin livsåskådning man tolkar det som hänt. Jag har ofta fått frågan om kristna människor har lättare att handskas med sina kriser. Svaret på denna fråga är: Varje person, som har en integrerad livsåskådning, som präglas av grundläggande tillit, har större förmåga att anpassa sig till en kaotisk situation och leva ”ett nytt liv” som upplevs tryggt och meningsfullt. Det avgörande är inte om det är en kristen livsåskådning. Varje livsåskådning som i grunden ger stabil trygghet ger möjlighet att leva tryggt och att dö tryggt. Min erfarenhet är att många män inte har reflekterat över livet och livets mening ur ett livsåskådningsperspektiv förrän de hamnar i en kris, vilket då gör dem handfallna. De har inte något existentiellt språk att möta sina tankar och frågor med. Många män ”överlåter” också åt sin hustru eller sin mor att ”sköta” livsåskådningsfrågorna innan den stora krisen drabbat dem. Kanske det även i dessa frågor är så att mannen går och funderar ensam eller försöker undvika frågeställningarna genom att organisera sitt liv och arbeta som om ingenting har hänt?
En dag kan den drabbade komma att se tillbaka på det som hänt med vemod, men också med tillförsikt. Den djupa traumatiska krisen kommer alltid att finnas kvar som en viktig del av livet, så viktig att många efter 5 – 10 år kan säga att den var avgörande för den nya och bättre livskvalitén de upplever sig ha fått. Det avgörande för om krisen blir ett problem i mitt liv för framtiden eller den blir en resurs är om jag får tillfälle att ”gå igenom den”. Bearbetningen av krisen under åren direkt efter det inträffade är mycket viktig.
Hur män kan bearbeta sina kriser återkommer jag till i avsnittet Fem krislösningsmedel.