4. Diskussion

När mannen hamnar i en traumatisk kris är hans sätt att uppleva denna och agera utifrån sina upplevelser riktiga och godtagbara? Eller är det kanske så att det är en defekt i skapelsen? Detta som är mannens sätt att vara?

Först för 30-40 år sedan började mannens egenskaper och manligheten att ifrågasättas. Fram till dess ansågs det allmänt att en man nödvändigtvis ville vara stark, mäktig och bestämd. Han sysslade mer med det som var utanför hemmet än med husliga göromål. Det förutsattes också att detta mansideal var förknippat med hans biologiska natur och därför var oundvikligt. Den man som inte klarade av att leva upp till detta ideal kunde eventuellt tolereras, förutsatt att han villigt medgav att han misslyckats som man. Genom att erkänna sitt misslyckande och acceptera omgivningens beskyddande nedlåtenhet bekräftade han indirekt det berättigade i detta mansideal. Kvinnorna förväntades också acceptera denna syn på manlighet, något som oundvikligen gjorde dem underlägsna mannen.

Alltsedan dess har emellertid bilden av mannen som utrustad med en medfödd dominerande hållning långsamt förändrats. Det var kvinnorörelsen som bidrog till en förändrad bild av mannen. Ju mer kvinnorna vägrade att låta sig betraktas som underlägsna, desto omöjligare blev det att acceptera den gamla mansbilden. Kvinnorna kom att bli de som skulle bestämma vad som är god och naturlig manlighet. Trots att forskarvärlden domineras av män finns det väldigt lite forskning om mannen och manlighet. Den forskning som har skett under senaste decenniet har haft feministiska utgångspunkter. Manlighet synas utifrån ett kvinnligt perspektiv. Att det har blivit så tycker jag är förklarligt utifrån vad denna rapport visar. När det gäller att samtala och definiera vad som är känslor och rätt manlighet, framför allt när livet kramar om, då blir mannen osäker och drar sig undan. Det är på tiden att männen slutar att be om ursäkt för att de inte är kvinnor och att män inte reagerar som kvinnor. Det känns ibland som mannen står där framför kvinnan som en tyst, ångerfull liten pojke med mössan i hand. Männen har tvingats och lärt sig att lyssna på kvinnorna, Men däremot har de ofta glömt bort att lyssna på sig själva. Det skulle vara bra för både män och kvinnor att uppmärksamma och acceptera att män och kvinnor uttrycker sina känslor på olika sätt, utan att nedvärdera något av sätten.

Enda chansen att mannen skall få en bruksanvisning på sig själv är att han accepterar sina reaktioner som likvärdiga och på något sätt börjar kommunicera om detta med manliga bekanta, arbetskamrater och vänner. Men hur kommunicerar man om dessa frågor utan att använda för mycket ord? Eller att använda det som kan betraktas som kvinnligt språk? Av tradition är arbetsgemenskap och gemensamma fritidssysselsättningar mannens sätt att dela erfarenheter inte att samtala om känslor.

Hur undviker den vuxne mannen att fastna i karikatyren av manlighet? En del av upptäckten ”att vara man” innebär ” att inte vara kvinna”. Pojken upptäcker tidigt att han är något annat än mamma, efter att första ha trott att han är som hon. När han sedan försöker tolka vad detta kan betyda blir det lätt till att försöka vara motsatsen till en kvinna, eftersom han inte vet hur en man ska vara.

Finns det en annan väg till självförståelse för mannen? det sätt som varit i omlopp under något årtionde nu har varit att förneka skillnader. Män och kvinnor blir helt enkelt lika. Det som finns kvar är ”det mänskliga”. Mannen kan känna att detta är otillräckligt. Signalerna inifrån tränger sig på hela tiden. Signaler om mannens biologiska, psykosexuella och existentiella läge. Han ska befrukta sin kvinna med hjälp av sin potens och hans självkänsla kommer att hotas om han inte klarar uppgiften. När barnet fötts av kvinnan kommer han att behövas för att skydda henne och barnet. Hans självförståelse blir ofta en målinriktad fokusering på att klara uppgiften, visa att man duger till att skapa och skydda sin familj och dess försörjning. Tryggast för många blir ändå att hålla fast vid denna endimensionella bilden av det som uppfattas som manlighet.

För att öppna möjligheter till förståelser mellan könen, och främst förståelsen för mannen, anser jag att vi kan utgå från en syntes av psykologiska, biologiska och existentiella faktorer. Mycket tyder idag på att männen är på väg att själva bestämma hur utvecklingen för manligt sätt ska vara. Fäder som har reflekterat över sina manliga och kvinnliga sidor är närvarande på ett nytt sätt i såväl pojkars som flickors uppfostran. Jag tycker mig se en kreativ mognadsprocess i samhället idag beträffande könsroller. Kvinnor kommer inte att låta sig motas tillbaka till hemmen och männen kommer inte att låta sig knuffas ut från närkontakten med barn och egna känslor. Kanske det är första gången som männen på egen hand tar itu med sin könsroll och de konsekvenser denna har skapat.

Vad är det som gör att männen är överrepresenterade i gruppen fördröjda krisreaktioner och återhållna krisreaktioner? Allt tyder på att den manliga uppfostran hittills har fört med sig att männen vägrat erkänna svaghet. Att erkänna starka känslor i samband med en kris och våga släppa fram reaktioner på dessa känslor upplevs av män ofta som bristande manlighet eller tecken på svaghet. På samma sätt upplevs det som stridande mot mansrollen att uppsöka någon för att samtala i krisreaktioner. Skamkänslor för psykiskt lidande leder till att mannen befarar förlust av både andras respekt och egen självrespekt. Genom att inte våga visa det som han upplever som svaghet sliter mannen onödigt mycket på både kropp och själ. När mannen vågar möta sin inre oro i samband med en kris och dela denna med en annan man som han uppfattar förstår honom stärks han självkänsla. Han är inte annorlunda, inte på väg att bli psykiskt sjuk. På ett manligt språk handlar det om att ”testa olika handlingsalternativ och få ett bättre beslutsunderlag”. Här tror jag mannens och kvinnans behov är lika. Båda behöver ”älta” det som inträffat i en psykisk smältningsprocess som syftar till att integrera det inträffade med livet tidigare och livet som skall komma. Det gäller att våga pröva mer osäkra och motstridiga lösningar och att utveckla nya psykiska överlevnadsstrategier.

Det kan för män också vara särskilt svårt att förstå det inslag av fatalism som måste finnas med vid en kris. Vissa omständigheter är utanför ens kontroll och detta måste man underordna sig och leva med.

Det som till sist avgör hur det kommer att gå för en man i mötet med en kris är hans egen existentiella grundhållning till livet. Upplever han att livet i grunden är något gott och positivt och vet han att han har förmåga att påverka det? Upplever han livet som begripligt eller är upplevelsen att allt är obegripligt, slumpmässigt och oförklarligt? Det är viktigt för mannen att han vet med sig att ha resurser vid mötet med livets djupa fiaskon.

Den som finns i en drabbad mans närhet får gå en svår balansgång. Det gäller att vara öppen för samtal och kontakt utan att visa att man upplever mannen just nu som svag och att han lever riskfyllt. Svart-vita stereotypa mansbilder skapas och hålls vid liv. Antingen är man frisk och psykiskt stabil eller också är man utslagen. Det skulle behövas fler dugliga byggnadsarbetare och energiska politiker som berättar att de också kan vara i traumatisk kris och kan vara ångestfyllda och ha självmordstankar.

Den ensamhet som ligger inbyggd i mansrollen blir oftast inte riktigt uppenbar förrän vid någon form av krissituation. Mycket tyder på att samlevnadssjukdomar i form av psykiska kriser och följdverkningar av dessa blir det närmaste årtiondets gissel. Männen måste se till att utveckla, godkänna och ta tag i sina krislösningsmedel!

När detta skrives är det nyårsafton l994. I dagens tidning finns bland ”årsbokslutsintervjuer” en intervju med en man och hans hustru. Mannen var med på m/s Estonia vid förlisningen, men klarade sig. Några rader ur denna får avsluta denna rapport:

I början märktes att Eckard hade kortare stubin. Han kunde inte riktigt begripa att småsaker skulle behöva vara krångliga att göra, berättar Ann-Christine.
En gång har Eckard rasat ihop. Efter en fest i Örsåsgården gick han hem och bara grät och grät. – Det var som om något släppte, jag stortjöt och kunde inte få stopp på det. Jag var tvungen att ringa hem Ann-Christine från hennes jobb. – Men man får låsa en del inom sig; man kan ju inte skrika jämt.

Litteratur